Olssons Trädgård.

Den dåvarande stadsplanechefen, arkitekt Åhrén, kom en kväll på besök i Olssons trädgård. Jag hade hoppats att Olsson själv skulle få visa sin skapelse och låta sin entusiasm för Floras barn smitta teknikern-stadsplaneraren men Olsson var tyvärr icke hemma. Detta inverkade dock icke på resultatet, ty stadsplanechefen ställde sig mycket förstående och gav de bästa förhoppningar. Nog skulle trädgården kunna bevaras. Olsson fick del av underrättelsen, och när sedan arkitekterna Sundberg och Ahlberg sprungo omkring där i Landalabergen och mätte och skisserade och slutligen förklarade att trädgården skulle räddas då kände sig Olsson förhållandevis trygg och fortsatte sitt hanterande som förut. Han slet från tidiga morgonen till sena kvällen och hans trädgård blev vackrare och rikare för varje dag.
Trädgården var hans allt och blommorna hans skötebarn. Men jorden som kom hans blommor att frodas, alstrade också de mikrober, som sannolikt dödade honom själv. En sommardag år 1938 avled Olsson på Sahlgrenska sjukhuset i stelkramp. Han hade omedelbart före insjuknande utvidgat och grävt sin näckrosdam djupare. Några små sår på hans ena hand hade bildat inkörsporten för bacillerna.
När de nya planerna på Guldheden och "Bo bättre" kommo fram för ännu icke två år sedan var Olsson borta, men hans ateljé och trädgård fanns kvar, vårdad av sonen i så stor utsträckning dennes fritid tillåtit. Den nye stadsplanechefen och övriga intresserade parter voro alla överens om att ett av direktiven för arkitekterna Wejke-Ödeen stadsplanearbete skulle vara bevarandet av trädgården. Inför utställningen ankom det närmast på arkitekten fru Anna Branzell och stadsträdgårdsmästaren att iordningställa.
Olsson fick således aldrig uppleva triumfen av det officiella erkännandet. Frågan är väl, om han själv skulle ha trivts med trädgårdens numera ganska lyxbetonade inramning. De släthuggna stentrapporna skulle säkert ha förargat honom liksom mängden av prunkande blommor av närmast exotisk karaktär. Själv älskade Olsson mest de små och skenbart oansenliga växterna. Han hade en utpräglad förmåga att se det stora i det lilla.
I dag har namnet "Olssons trädgård" blivit något mer än blott och bart beteckningen på en viss idyll bland Guldhedens mastodonthus "Olssons trädgård" är på väg att bli beteckningen på ett visst sätt att lösa städernas parkfråga.
Olssons trädgård innebär att accepterande av vildfloran i den moderna stadsbilden.Gamla tiders stadsplanerare glömde visserligen icke trädgårdarna i sina skapelser men, de glömde naturen, eller -rättare sagt- de gjorde allt för att undertrycka naturen. Stadsplanering blev huvudsakligen ett arbete vid ritbordet och resultaten en samling hus, grupperade omkring vissa geometriska huvudaxlar. Det var raka gator och vinkelräta torg och trädgårdarna i denna stadsmiljö var det hela likt, formade efter cirkelpassarens och linjalens linjer.
I dessa stadsträdgårdar var allt av natur bannlyst. Växtlighetens högsta uppenbarelseform var en hårt tuktad cypress eller en buxbom, som dock icke längre såg ut som en naturlig buske utan var klippt och given formen av ett klot eller en fågel.
Denna livsfrämmande form av trädgård är visserligen sedan länge stadd på avskrivning men Olssons trädgård, där den ligger mitt bland Guldhedens stenkolosser -i sig själv en tyst protest mot detta byggnadssätt- är det första konsekventa försöket ett släppa in naturen själv i stadsbilden. Ur denna synpunkt är icke blott trädgården utan även dess upphovsman värd att minnas.
 Tillbaka till start