Olsson-txt50

Folk som besökt Guldhedstorget på norra Guldheden – alldeles runt hörnet för den som kommit till Wavrinskys plats har inte kunnat undgå att lägga märke till den täcka lilla oasen vid torgets ena sida. Så här års ser man kanske inte så mycket av de små stigarna, dammen, örterna. Men det kan ändå vara på sin plats att någon syssla med denna guldhedniska stolthet. För det finns en direkt anknytning i det förflutna till namnet Åke Göransson, denne märklige landalakonstnär vars tragiska öde belystes i ett par artiklar i HT i anslutning till stadsdelens sanering. Det är den tidigare citerade Göransson-kännaren Arne Stubelius som står för berättelsen – Åke Göransson var personlien en mycket tillbakadragen man och med åren tilltog hans skygghet. Han slöt sig inom sitt skal och de sista åren innan han togs in på sjukhus lämnade han sällan lägenheten i huset ut mot Landalagatan, den som samtidigt var han s ateljé de stunder han ännu orkade arbeta .
Han hade få vänner i Landala men en höll han fast vid mycket länge, så länge han över huvudtaget intresserade sig för relationer med omvärlden. Det var plåtslagaren. Ciselören och målaren Olsson – ja, jag minns inte vad han hette i förnamn, alla kallade honom bara Olsson. Låt det räcka med Olsson-
Olsson hade en liten stuga uppe i Landalabergen, just vid nuvarande Guldhedstorget. På äldre dar hade han fått ett nytt intresse: växtodling. Med stor möda och kärleksfull omsorg skaffade han hit en mängd sällsynta örter, han anlade det som än i dag brukar kallas Olssons trädgård. Med en liten damm, en brunn- överbyggnaden till den finns ju kvar och den lär vara gjord av en gammal järnsäng som en granne till Olsson kastat bort. Där skapades stenpartier och små slingrande gångar.
Då och då besökte Åke Göransson sin vän Olsson uppe i bland bergen. Det sägs att det hände en gång att Åke fick en ide just medan vännen låg och sov middag. Han såg sig omkring och hans blickar stannade vid en målning som Olsson själv utfört. Varpå Åke, som i en dröm nästan, tog fram Olssons målargrejor och svepte ett nytt motiv – över det Olsson själv fäst på duken.
Olsson var en vänlig man, han förlät nog sin ivrige vän och konstnärskollega. Trädgården i Landalabergen blev Olssons död. Han höll på att plantera några vattenväxter i dammen, Han hade ett sår på ena fingret, det blev stelkramp och döden följde.

Tillbaka till start