Olssons Trädgård.

Om arkitekters sätt att ordna Guldhedsbygget i fråga om den lilla planteringen vid torget --Olssons Trädgård äro alla ense, den är en pärla trädgården kommer att för all framtid stå som ett monument över ciselören, plåtslagaren, sjömannen m.m Carl Olsson. Litet var av besökarna på "Bo bättre" har kunnat ana att denne manifesterade sig inte bara i driven koppar.
Olsson målade också tavlor och gick en tid på Valands målarskola, där han blev vän med den sedermera så berömde Åke Göransson. En Göteborgare, som stod enstöringen i Landalabergen nära är förste stationsskrivaren Gunnat Thorstensson.
Han är själv intresserad  trädgårdsamatör och skaffade Olsson bland annat sällsynta växter från sin hemtrakt i Dalsland. Han berättar här hur han "upptäckte Olsson, hur trädgården växte fram och hur denna till slut indirekt krävde sin skapares liv

 

En försommardag i början av 30-talet strövade jag omkring uppe i Landala höjdområde. Då fanns där i sänkorna ett och annat potatisland, högre upp på klippsluttningarna reste sig något ensamt duvslag, i övrigt dominerade den ursprungliga naturen. Det var grå klippor med enstaka videbuskar i skrevorna och så småkuperad ljungmark, där vindpinade björkar tävlade med livshungriga asptelningar om utrymmet och näringen.
Mitt i denna miljö, en aning utmark men huvudsakligen rena vildmarken, såg jag en liten dalkjusa, som öppnade sig mot söder, en gammal man syssla med något planteringsarbete. Jag gick närmare. Här var tydligen en trädgård i vardande. D.v.s. ingen riktig trädgård med fruktträd, bärbuskar och andra matnyttiga växter. Nej långt därifrån. Mannen jag såg planterade fetknopp i en bergsskreva. I övrigt fanns där i trädgården styvmorsvioler, fibblor och andra de mest alldagliga växter från den närmaste omgivningen.
Vad som särskilt slog mig var en bård lysande sommargyllen, som kantade den smala vägen till en ateljéliknande liten byggnad i kjusans botten. Det hela verkade i en vuxens ögon ganska barnsligt men samtidigt så lockande.
Jag slog mig ner och iakttog mannen på avstånd. Han gick helt upp i sitt arbete eller rättare sagt i sin lek. Han tittade ett ögonblick på den tuva fetknopp han just planterat. Så lade han sig på knä, rättade till placeringen, och när han rörde sina händer och makade tuvan till rätta, tyckte jag mig se en skulptör, som med mjuka men fasta rörelser byggde ett konstverk.
Där satt jag så och tittade, men slutligen kunde jag inte bärga mig längre. Jag gick fram och frågade om jag finge titta på hans anläggning. Jo då. Det var väl ingenting att se på, men han hade just börjat...
Mannen hade rätt Det var just ingenting för kritiska ögon. Idel alldagliga växter. Men hur vackert lyste icke den gula Barbarean mot klippgrundens gråa toner. Det var något visst över anläggningen, något som tydde på begåvning och smak. Jag fick den uppfattningen, att mannen var konstnär. Ingen vanlig människa lyckas åstadkomma sådan effekt med så enkla medel.
Han hette Carl Olsson. Detta var hans första planteringsförsök. Tidigare hade han sysslat med litet av varje: segat på sjön, arbetat som plåtslagare, varit målare och diversearbetare. Nu drog han sig fram på en liten sjukpension. Ja, allt detta fick jag icke reda på med ens. Det var först sedan vi blivit närmare bekant och jag blivit bjuden in i hans lilla stuga, som hans tidigare livsöden klarnade. Ty i stugan eller rättare sagt i ateljén -ty stugan hade ett takfönster -fanns talrika verk av hans hand. Där sågs förnämliga arbeten i driven koppar och tavlor i olja, som röjde begåvning. Han beskände , att han en kort tid gått på Valands målarskola, men lagt upp.
När andan föll målade han dock en och annan tavla, och blygsam som han var kände han sig närmast bestört, när någon av han vänner vilja köpa. Den så namnkunnige Åke Göransson gästade emellanåt Olssons lilla ateljé och målade också några dukar där. Han ritade också av vännen vid ett par tillfällen, men ingen av oss hade då ögonen öppna för det stora i Göranssons konst. Olsson och Göransson hade emellertid sin stora glädje i att diskutera tillsammans i den lilla stugan.

Till nästa sida   Tillbaka till start