Olssons Trädgård.

Men låt oss återgå till trädgården. Den kom så småningom att rymma det mesta av Landalabergens vildflora. Givetvis återfanns där den för Sydsverige ganska sällsynta fjällkåpan, Alchemilla alpina, vilkan som en relikt från ett gånget klimathistoriskt skede kommit att leva kvar på den kalla vindpinade höjdplatå där Guldhedens höghus nu reser sig.
De första mera långväga ifrånkommande växterna som införlivades med Olssons trädgård, vore från Dalsland. För dessa växter skapade Olsson i sin trädgård ett litet parti som han kallade Brudfjället, namnet taget från ett "fjäll" -område uppe bland Dalformationens brecciaberg. Från brudfjället eller brufjället som det heter på ortens mål, kom utom växter även jord och stenar ty flera av växterna vore avsevärt tyckmyckna på jordmån.
Så till exempel blåsipporna. Där var naturligtvis den vanliga blåa, men dessutom den violetta, den röda, den helt vita, ja rent av en blåvit fläckig varietet, vars förekomst jag ingenstädes sett beskriven.
När spårvägen dragits upp på höjdområdet blev det lättare att frakta jord och växtbördor till Olssons trädgård. Där samlades under hand rariteter ur Dalslands flora. Olsson själv hade icke råd att resa och studera växterna i sin naturliga miljö, utan man måste nöja sig med att beskriva den naturliga växtplatsen för honom.Med intuitiv blick skapade han så motsvarande förhållande i sin trädgård. Sålunda frodades där den vårtidiga orchideén, Sankte Pers nycklar, men även brudsporre och nattviol, knipprot och tvåblad, trolldruva och trollsmultron, sårläka, häxört och en lång rad nävor från den intensivt lysande blodnävan till den blekt violetta svedjenävan, om vars frö det påstås, att det kan ligga i jorden i 100 år för att så väckas till liv och gro i askan efter en skogsbrand eller en huggares lägereld. Även svedjenävans varietet, brandnävan, fanns hos Olsson.
En av de längsta resor Olsson gjorde i växtsamlande syfte gällde -Lerum! Han hade hört talas om dr Carl Nordqvists enastående trädgård vid Stamsjön och uppsökte denne. När han återvände från den utflykten var han högeligen imponerad, med också lastad med en massa nya växter till sin egen trädgård.
Efter hand kom växterna från andra delar av Sverige, sända av vänner och vänners bekanta, och Olsson började indela sin trädgård landskapsvis. Brudfjället växte ut och blev Dalsland och så kom avdelningar för Bohuslän, Halland Skåne och Norrland. Det var Olssons stora dröm att sammanföra hela vår vildflora i sin lilla trädgård.
Tanken på att skapa ett s.k. var för honom helt främmande. Han avskydde det konstmässiga och menade att människan aldrig kunde överträffa naturen. Olsson strävade efter att avbilda naturen och avbilda naturen och skapa ett koncentrat av den.
Stenarna var enn viktig beståndsdel i Olssons trädgård. Jag minns med vilken omsorg han placerade dem. Två eller flera stenar av samma struktur sökte han sammanfoga så, att intrycket av en enda spräckt sten skulle framträda. Och i sprickorna planterade sådana växter som i naturligt tillstånd ofta återfinns där. Dylika omsorger från hans sida gav åt hans trädgård det naturligas behag.
Han indelade växterna i "fina växter" och "ogräs". Det finnes ingenting som kan kallas ogräs, minns jag Olsson sade. Det är blott så att en del växter åtnjuter förmånen av bättre livsbetingelser än andra. De växer då frodigare och ymnigare. Men skapar vi betingelser för de mera sällsynta växternas trivsel, så frodas också dessa och uttränger i sin tur det s.k. ogräset. Våtarven och mållan står sig slätt på backen där timjan breder ut sig i mattor.
Olsson strävade efter att skapa betingelserna för alla växters trivsel. Han hade också en sällsynt förmåga att få allt att växa. Det var blott när det gällde typiska saprofyter som t.ex. tallört eller vätteron som han kom till korta. Men den ömtåliga Linnéan växte år efter år i hans trädgård och ettårsplantorna av den ståtliga skogsklockan , som flyttats in, icke blott blommande det andra året utan självsådde sig sedan. Det var icke utan en viss stolthet som Olsson tog del av några rader i ettbotaniskt arbete, där det stod att skogsklockan skydde människan. Ja i Olssons trädgård fanns den öppna havsstrandens Eryngium maritimum och skogsdunklets Pyrola uniflora. I hur många botaniska trädgårdar påträffas dessa? En dag slog -bildligt talat- åskan ned i Olssons lilla idyll, som icke längre låg så isolerad som då han först började. En gata hade dragits ut till Sahlgrenska sjukhuset och det kom besked om att området söder om gatan skulle bebyggas. Då skulle givetvis trädgården gå all värdens väg.
-Blir trädgården skövlad är det slut med mig, sade Olsson. Vad var att göra? Att flytta trädgården och börja på nytt? Olsson förkastade tanken. Men skulle en modern stadsplanerare kunna göra något åt saken? Trädgården kunde kanske bevaras som en plantering i den nya stadsdelen?
 Till nästa sida        Tillbaka till start